Blogg - Grano — 4.02.2020 — min. lästid
Jag började som verkställande direktör för Grano i mitten av september. Via djungeltelegrafen fick jag höra att folk slog vad om att den nya verkställande direktören inte visar sig utanför Ring III före nästa sommar eller någonsin eller att han gömmer sig i huvudkontoret i Helsingfors för all evighet. Även på huvudkontoret funderade folk på om den nya verkställande direktören någonsin stiger ut ur sin bur. Jag hade oddsen emot mig 10:1.
I traditionellt ledda organisationer har direktören i regel gjort sitt jobb utifrån sina personliga upplevelser och stött sig bara mot sin närkrets. Jag anser att det endast finns ett ord för denna typ av ledning: dumhetsfälla. Nitar man fast sig vid stolen i huvudkontoret förlorar man kontakten med organisationens realiteter och går helt miste om insikter och erfarenheter hos de människor som står närmast kunderna. Det värsta av allt är att i huvudkontoret är direktören alltid flera kilometer från människor och inte tjänar det viktigaste möjliga kapitalet, förtroende.
För mig var valet kristallklart: jag skulle ta över organisationen från fältet, enhet för enhet, människa för människa. Jag vill genuint vara en av sardinerna i stimmet. Jag gav min högra hand Reetta i uppgift att boka en turné till 40 enheter och en kontaktperson för varje besök. Jag steg in i mina slitna jeans och började prata med folk vid arbetsbord och kaffeautomater. Det blev klart redan under de första besöken att tiden vi reserverat var alltför kort för att alla skulle ha hunnit säga allt de ville.
Massor med frågor, åsikter och insikter
Den vanligaste kommentaren jag fick höra var att det var jättetrevligt att jag kom på besök och att folk inte hade sett den verkställande direktören eller ledningen vid enheten på åratal. Jag konstaterade att det var trevligt att få komma dit och att det hör till mitt jobb att prata med alla kollegor. Jag samlade massor med lärdomar om våra kunder, vad vi gör, våra produkter och kulturskillnader.
Den bästa frågan jag ställde visade sig vara den om Granos verksamhet ur de anställdas perspektiv. Den öppnade Pandoras box av feedback. Alla problem i organisationen serverades mig på en silverfat och det var lätt att sedan ordna de upprepade problemen i prioritetsordning för åtgärder. Det var inte bara gnäll jag hörde utan ofta även fix färdiga idéer och lösningar. Diskussionen avslutades oftast med kommentaren om hur fint det är att ledningen är intresserad av vad de anställda tycker och tror.
Det var inte allt det där, som det sägs i byaboden. Jag kunde också sätta fingret på organisationens puls direkt utan att behöva vänta på resultat av den årliga personalundersökningen. Under turnén fick jag även lära känna några av mina kollegor på ett djupare plan. Efteråt blev jag ännu kontaktad av människor som ville berätta något viktigt för mig, något som de inte hade kommit att tänka på eller vågat säga vid första mötet. Jag fick allt detta för bara en månad av min tid. Lönade det sig? Priceless, säger jag.
Vad gör jag nu efter avslutad turné? Bokar en ny förstås, om ett halvår. Inte ens det var min egen idé utan behovet kom fram ur kollegornas oro över att de aldrig mer ser mig igen.
Hur har du tagit över en splittrad organisation?
